Var här och nu. En minut senare är det slut.
Jag skulle köra till Tjörn. Jag åkte i strålande solsken, -5 grader. Det var så vackert. Allt gick i grått, typiskt november, men så vackert. Mörk gråa trädstammar, sienna bruna grässtrån med isfrostade stjälkar, gärden med rimfrost över den svarta myllan. Det gamla älgpasstornet som ger vika av ålder.
Jag tycker om att färdas i bilen, insluten i värme, hjulen tar mig framåt och jag rullar fram i ett landskap som hela tiden ger mig nya överasknigar, trots att jag kört den förrut. Slöjor av dimma drar över gärden och gör hela scenen som en "det är för vackert för att vara sant". Man sitter på väg någon stans och vet inte vad som ska hända.. OK man har ett mål. MEn under vägendit har du så många val. Du vet inte vem du träffar. Någon du käner sedan tidigare. Någon som du aldrig träffat. Två minuter senare ser jag en ansamling av slöjor av dimma och tänker ha ha dom har gaddat ihop sig. Men när man kommer ut möts man återigen av solen. Men så var ej fallet. Dimma hela vägen från Rabbalshede till Tjörn körde jag i mjölk. Såg inget framför mig. Jag kom fram senare n jag tänkt mig. Av Tjörn bron såg jag ingenting. Jag tänkte på olyckan när jag jobbade som fritidspedagog på Blåsvädersgatan. Min kollega bor fortfarande i Mollesund. Men just denna morgon låg hon över hos sin son i Gbg för hon var tidig, öppnade kl 0645. Bilar åkte över bron, såg ingenting och hamnade i intet. En båt hade kört fel och dragit med sig hela körbanan. Den första bilen som fattade att något var fel stannade och såg flera bilars ljus köra och försvinna, trotts blinkande och ja hur skulle man gjort.
Ja sådana nojor har jag. JAg sa en gång till en mamma som hade en liten kille som allid var förkyld, jag är så glad över att min lille E är så frisk. Tre år och aldrig sjuk. Sedan fick han 4 års helvete av sin lekumi och behandling innan han dog när han var 7. Det är tio år sedan och min själ gråter fortfarande varje dag varje minut medan jag själv går vidare och´försöker göra det bästa av mit liv, Man lever bara en gång och varje minut är en minut mindre.
Jag tycker om att färdas i bilen, insluten i värme, hjulen tar mig framåt och jag rullar fram i ett landskap som hela tiden ger mig nya överasknigar, trots att jag kört den förrut. Slöjor av dimma drar över gärden och gör hela scenen som en "det är för vackert för att vara sant". Man sitter på väg någon stans och vet inte vad som ska hända.. OK man har ett mål. MEn under vägendit har du så många val. Du vet inte vem du träffar. Någon du käner sedan tidigare. Någon som du aldrig träffat. Två minuter senare ser jag en ansamling av slöjor av dimma och tänker ha ha dom har gaddat ihop sig. Men när man kommer ut möts man återigen av solen. Men så var ej fallet. Dimma hela vägen från Rabbalshede till Tjörn körde jag i mjölk. Såg inget framför mig. Jag kom fram senare n jag tänkt mig. Av Tjörn bron såg jag ingenting. Jag tänkte på olyckan när jag jobbade som fritidspedagog på Blåsvädersgatan. Min kollega bor fortfarande i Mollesund. Men just denna morgon låg hon över hos sin son i Gbg för hon var tidig, öppnade kl 0645. Bilar åkte över bron, såg ingenting och hamnade i intet. En båt hade kört fel och dragit med sig hela körbanan. Den första bilen som fattade att något var fel stannade och såg flera bilars ljus köra och försvinna, trotts blinkande och ja hur skulle man gjort.
Ja sådana nojor har jag. JAg sa en gång till en mamma som hade en liten kille som allid var förkyld, jag är så glad över att min lille E är så frisk. Tre år och aldrig sjuk. Sedan fick han 4 års helvete av sin lekumi och behandling innan han dog när han var 7. Det är tio år sedan och min själ gråter fortfarande varje dag varje minut medan jag själv går vidare och´försöker göra det bästa av mit liv, Man lever bara en gång och varje minut är en minut mindre.
Kommentarer
Trackback
